Säffle …. Kan man få en kopp kaffe
Kalla mig Angus. Min skuta är en 40 fots fenkölad segelbåt konstruerad och tillverkad i mitten på 80-talet av en Finsk skeppsbyggare som ville skapa en vacker kompromiss av smidig skärgårdsseglare och havsgående segelbåt. Med sin smäckra form, låga överbyggnad med sikt runt om, fällbara köl, finurliga vinklar och rullgenua är hon som gjord för en ensam skärgårdsseglare med havsambitioner. Jag har levt på havet med henne i snart två år. När jag kastade loss för min jungfrufärd bestod min erfarenhet från segling med ruffad segelbåt av några spridda veckor som besättning och två veckor som skipper. Jag har lärt mig mycket. Varje dag och natt är ny kunskap. Om några år kanske jag kan kalla mig seglare och göra rätt för den pseudonym jag valt. Jag hoppas framlidne kapten Angus Walters på Bluenose har överseende med min prematura hyllning.
Nyss utflyttad på havet hade jag kastat loss från Hudiksvall där jag köpt henne och bara hunnit till Stockholm innan det var dags att infinna sig i det södra länet för studentmottagningar. Dotterns bästa väninna och min bästa väns dotter skulle ha mottagningar med två dagars mellanrum så det var bara att ta skeden i vacker hand, angöra Valdemarsuddes hamn och sätta mig på tåget till Malmö.
Två dagar senare befann jag mig på min vändotters mottagning i en villa i Skanör. Större delen av personflödet var mig obekant. Snart fann jag mig vid ett bord med tallriken full av diverse från den magnifika buffén i glatt samspråk med övriga vid bordet. De flesta verkade vara bekanta med varandra, antagligen från Skanör, så frågan till mig kom snabbt;
”Nå Angus, vad pysslar du med då?”
”Jo,” sa jag, ”jag lever på havet.”
Alla huvudena höjdes och tittade frågande på mig.
”Lever på havet? Hur menar du?”
”Jo, jag har avvecklat mitt landhem och lever på en segelbåt.”
”Året runt?” frågade en av damerna.
”Ja, året runt.”
”Men hur gör du på vintern?”
”Lever på havet, seglar dit tanken och vinden för mig och håller mig undan från isen.”
”Men det måste vara kallt och rått, hur klarar du det, går det?”
”Nja, jo, det är nog mest fråga om att ha många lager kläder, vindtätt och varma vantar.”
”På natten då, att kunna sova??”
”Med flera lager täcken klarar man det mesta. Människor har ju levt i Arktis flera tusen år.”
”Men har du värme på båten då?”
”Jo, jag har ett dieseldrivet värmesystem men det drar en hel del ström så jag använder det inte. Ström är en bristvara på en segelbåt.”
Energin, nyfikenheten och engagemanget hade redan nått hög nivå och frågorna började komma flera samtidigt. Hela sällskapet runt bordet blev allt mer intresserade och jag har fullt sjå att svara på alla frågor.
”Vad är det för båt, har du någon hemmahamn?”
”Det är en 12 meters fenkölad segelbåt med fällbar köl och nej, jag har ingen hemmahamn, seglar varje dag. Jag föredrar att ligga i naturhamnar framför stökiga marinor. Hamnar går jag bara in i för att bunkra.”
”Fällbar köl?”
”Ja, med elhydraulik kan jag fälla upp kölen och gå in på grundare vatten. Uppfälld sticker hon 1,4 m och nerfälld 2,5. Kan liksom känna mig fram.”
”Men,” frågade nu en av damerna, ”du säger jag hela tiden, är du ensam?”
”Nej, jag är aldrig ensam, jag har havet, vinden och båten med mig hela tiden.”
Stora ögon, suckar och bekymrade miner. Angus njuter. Vinet är gott och damerna vackra. Orden kommer av sig själv.
”Men arbetar du inte?”
”Jodå, med mobilt bredband och mobiltelefon sköter jag samma arbete som när jag levde på land. Enda skillnaden är att jag behöver två dygns längre framförhållning i min mötesplanering. Mina kollegor i Stockholm blev först lite bleka när jag informerade dem. Men jag försäkrade dem att det finns vatten och garderob på en skuta så jag skulle komma lika ren och fin i kostym till möten som alltid.”
”Men hur sköter du mathållning och blir det inte ensamt och enformigt?”
Damerna växlade bekymrade blickar. Jag inspireras av deras omtanke och förtjusning.
”Jag försöker leva på vad havet ger. Med ett par fiskespö och en bra kratta att kratta musslor med kommer jag långt. Skulle fisket slå fel har jag basvaror som vitkål, ris och olivolja. Råvaror som håller länge oberoende av temperatur. Jag använder inte kylskåp eller värmesystem eftersom elförsörjningen är begränsad. Jag vill kunna vara oberoende ute på havet. Jag mår väldigt bra av den harmoni jag söker och ibland lyckas uppnå med havet”
Nu utbryter allmän diskussion och samtal runt bordet och det dryftas säkerhet, kyla, navigation, stormar, flytväst, nödutrustning, GPS, att angöra ensam, sjukdomar. Då och då ställer olika samtal frågor till mig.
”Blir det inte ensamt och enformigt?”
”Inte alls. Varje dag är ju en ny resa, varje kväll en ny ankomst. Havet och vinden och kusten är aldrig desamma. En ständig variation av nya situationer och beslut.”
”Att angöra ensam måste vara väldigt svårt när det är dåligt väder och så? Jag menar 12 meter segelbåt flyttar man ju inte runt hur som helst när det friskar i?!”
”Jo, det kan vara lite trixigt. Är det alltför dåliga förhållanden får jag hålla mig ute på havet. Nattsegling är fantastiskt.”
Jag börjar nu inse att jag låtit min idealism och deras entusiasm leda mig alldeles för långt. Förundran och beundran för mitt annorlunda liv på havet i harmoni med naturen och med modet att ensam våga möta det farliga havet hade nu blivit både djup och genuin. Det var bara en tidsfråga innan det hela skulle sluta med förskräckelse. Jag stålsatte mig inför det oundvikliga. Frågorna fortsatte att komma, och till slut kom den oundvikliga:
”Hur länge har du levt så här?”
”Två veckor.”
Det var precis som när man trycker på pausknappen på DVD spelaren. Alla och allt runt bordet stannade upp och frös till is. Inte riktigt samtidigt. De som när frågan ställdes hade uppmärksamheten på frågeställaren och mig frös omgående. De övriga med en liten fördröjning. Som när ringen på vattnet breder ut sig. I den öronbedövande tystnaden och förstenaden vid vårt bord började de angränsande borden nyfiket titta.
Den gentleman som satt mitt emot mig visade nu prov på sällsam sinnesnärvaro och känsla för stundens allvar. Med skrattet glittrande i ögonen sträckte han lite på sig och fångade värdinnans blick från det angränsande bordet och med underbar efterhärmning fångade in och förlöste den explosiva atmosfären när han med hög röst utbrast:
”Säffle! Kan man få en kopp kaffe?!”
